Niklas Rådström räddades till livet av en medmänniska: ”Jag vet vem som är min donator”

ast-blocks-layout="true" itemprop="text" >

Det är lite oväntat full fart hemma hos familjen Rådström. När dörren öppnas blir softcoated wheaten-terriern Rasmus outsägligt lycklig över att få besök och snor ivrigt runt fötterna, i samma ögonblick anländer ett blomsterbud med en stor ”Alla hjärtans dag”-bukett. Samtidigt lyckas Niklas själv – på kryckor – trolla fram en kopp kaffe med italienska biscotti på ett fat.

Hustrun Catharina tar emot blommorna och vi kan till slut slå oss ner i vardagsrummet i den vackra 20-tals-villan i Saltsjö Duvnäs utanför Stockholm. 

För alla som följt Niklas Rådströms senaste år, är det lika bra att slå fast: nej, ta det lugnt, Niklas är frisk från sin leukemi. Kryckorna är i väntan på en ny höftkula, som han förhoppningsvis ska få i slutet av februari. 

Nya boken ”Drömmarna vi tillsammans drömmer”

Men mer om det senare, för den ständigt nyfikne författaren Rådström har lämnat berättelserna om sin sjukdomstid och gått vidare till ett annat sorts hot –  miljöförstöringen. I nya boken ”Drömmarna vi tillsammans drömmer” skildrar han klimatkrisen med ”poetisk fantasi” och i huvudrollen ser vi den unga miljöaktivisten Bodil. I protest mot vuxenvärldens ointresse klipper hon av sig en av sina tjocka flätor inför kameran. Filmen blir viral och Bodil en klimathjälte. Hon kidnappas av en forskargrupp som med hjälp av kvantmekanik och drömmar kartlägger framtiden. Jovisst är det en ovanligt thrillerartad Rådström-bok som väntar läsarna.

Fast förstås på ett språkligt suveränt vis.

Däremot blev Niklas alltför intresserad av sina karaktärer för att skriva en ren spänningsroman, insåg han.

– Det kändes också fel att skapa en historia med en klassisk skurk. Det skulle betyda att om vi bara får fast skurken, så är det löst. Så fungerar det ju inte med klimatet.

Från början tänkte han också skriva boken under heteronym, alltså under ett helt påhittat författarnamn med en egen, självständig identitet.

 – Men tyvärr upptäckte jag att den författare jag hittade på faktiskt inte skrev särskilt bra, det blev en sorts pladdrig knausgård-prosa. Så jag var tvungen att skriva om den två gånger, och fick lägga ner heteronymidén. 

– För den här gången, lägger han till med en viss förtjusning och kanske med ett dolt hot eller löfte…

Fick leukemi när han skulle få barnbarn

Tanken på boken kom upp medan Niklas Rådström fortfarande behandlades för sin leukemi.

– Blodcancern kom tillbaka, precis när vår yngste son skulle få ett barn. Jag visste ju inte hur det skulle gå – en stamcellsbehandling är ganska farlig – och ville att barnbarnet ändå skulle få veta att hans farfar varit engagerad i hans framtid.

---

LÄS ÄVEN: Klimatångest – så här hanterar du den

---

– Klimatet är trots allt den stora övergripande framtidsfrågan, säger Niklas som har dedikerat boken till barnbarnet Julian.

En ung miljöaktivist som blir världskänd, det låter lite som en viss Greta Thunberg?

– Ja, jo, det är ju ofrånkomligt, men min inspiration var faktiskt en ”riktig” Bodil. Vi gick i lågstadiet tillsammans och hon hade två väldigt tjocka flätor. Både Bodil och jag hörde till den elaka lärarinnans hatobjekt.

– Jag har ingen aning om vad som hände med Bodil, men hon dök plötsligt upp i minnet när jag började skriva.

Vill ge hopp för framtiden

Även om delar av boken utspelar sig i framtiden, så var det viktigt för Niklas Rådström att inte skriva en dystopi.

– Nej, jag vill ge hopp. Världen kommer att finnas kvar, men den kommer att se annorlunda ut.

En andemening i boken är att framtiden är nu. Vi kan inte vänta på att klimatfrågan ska lösas imorgon med ny teknik, utan det är det vi gör idag som blir vår framtid.

I boken citeras TS Eliots klassiska mening om att ”världen inte går under med ett smäll, utan med ett pip”.

– Ja, det känns som det pipet pågår just nu, säger Niklas och fortsätter:

– Vår klimatminister ger på sin höjd upp ett pip i den här frågan i den nuvarande regeringen.

På vilket sätt kommer då världen att bli annorlunda? Det är omöjligt att spå framtiden, men Niklas menar att vi alla måste fortsätta att försöka rädda den.

– Det är inte produktivt att säga att världen kommer att gå under, men vår vardag kommer självklart att förändras. Vi kommer inte att kunna resa som vi gör, bo och äta som vi gör…. Vi kommer helt enkelt att leva våra liv på andra sätt.

– Men, betonar Niklas. Det kan också finnas goda sidor med det. Förhoppningen är att människor fortsätter att leva, älska, bygga familjer… Lite ”happy end” har jag velat förmedla i boken.

– Livet blir outhärdligt om man inte tror! understryker han.

Tuffa behandlingar för leukemi

Som läsare kan du också konstatera att Niklas pågående fortbildningsprojekt har gett avtryck. Här hänvisas elegant till allt från Hugh Everetts forskning om kvantfysik, till avhandlingar om bin och rockbandet Eels.

Det är därför inte särskilt förvånande att Niklas fastslår att ”nyfikenheten är en av människans mest underskattade egenskaper”. Den blev också ett viktigt verktyg under de svåra sjukdomsåren. 2017 drabbades Niklas av akut myeloisk leukemi och det blev tre år av tuffa behandlingar.

 – Sjukdomen gjorde att livet oväntat tog ett nytt spår, men jag kunde inte låta bli att möta det med ett visst mått av nyfikenhet, säger han.

Och kanske är det bara en författare som kan beskriva stamcellsbytet som en ström av ”guldkonfetti”.

– Du får dem genom en blodtransfusion och du ser dem i slangen. Stamcellerna är som små, små guldkonfetti om du tittar noga.

Samtidigt balanserade han nära döden. Hela det gamla immunförsvaret måste brytas ner inför ett stamcellsbyte och byggas upp på nytt.

– Kroppen möts av en fiende och startar ett krig, förklarar han.

---

LÄS ÄVEN: Ingalills tvillingsyster gick bort i cancer: Hon ringde och sa ”det är kört”

---

Har fått kontakt med sin donator

Niklas räddades tack vare att medmänniskor runt om i världen anmält sig som donatorer till vad som i Sverige heter Tobias-registret. Av 52 miljoner givare var det tre som passade till Niklas.

– Jag vet vem min donator är, efter två år lyfts sekretessen om båda är med på det. Han heter Benjamin och bor i Tyskland. Vi brukar skicka gratulationer på våra födelsedagar.

Vad säger man till någon som kanske räddat livet på dig?

– Tack.

Att skrivandet på något sätt tog honom igenom sjukdomsperioden, tycker han egentligen är en lite fånig fråga. 

– Inte frågar någon en snickare om ”snickrande håller dig uppe”. Skriva är ju liksom det jag gör, alltid.

”Nästan alla nya situationer är intressanta”

Istället var det familjen, hustrun, barnen och barnbarn som var viktigast, en längtan efter att få finnas kvar tillsammans, i ett levande sammanhang. 

– Jag har, även om det låter underligt, varit på ganska gott humör hela tiden. Nästan alla nya situationer är intressanta, och jag fick också möta många intressanta människor.

Han erkänner att han mest fördrev ­tiden på sjukhuset med att titta på youtube-program om matlagning.

–Ja, typ 207 sätt att tillaga en pasta carbonara. När jag inte kunde äta, kunde jag drömma om maten jag skulle laga när jag blev frisk.

Idag är de cancerbildande mutationerna i benmärgen borta och Niklas kan ha ett normalt liv, om han än kör lite försiktigare i svängarna.

– Jag lever ett bra liv, konstaterar han. 

 Att prata om liv och död med Niklas Rådström är inga konstigheter, han skojar själv om att han brukar få omdömet, ”en författare som inte väjer för de stora frågorna”.

–Då brukar jag tänka ”konstigt, finns det några andra frågor?” Det är ju bara de som är intressanta.

Rädd för att inte leva

Är du rädd för att dö?

 –Jag får citera Lars Forssell. Han sa: Jag är inte rädd för att dö, men rädd för att inte leva.

Niklas Rådström pappa, författaren Pär Rådström dog av en njursjukdom när Niklas bara var tio år. Föräldrarna var frånskilda och Niklas säger att han kanske sammantaget bara träffade sin pappa 4–5 veckor, från när han kunde börja minnas.

 –Min frånvarande pappa har varit en av de saker som har definierat mitt liv mer än något annat, säger Niklas.

Som barn drömde han om att bli astronom, musiker eller – trollkarl!

–Ja, jag älskar magi och lärde mig lite tricks. Men jag hade det liksom inte i mig. Jag är också lite för rastlös för att stanna i en form, jag vill aldrig upprepa mig.

En blick på hans cv bekräftar också det. Niklas har skrivit många hyllade romaner, poesisamlingar och filmmanus (bland annat till ”Bröderna Mozart” och ”Maria Larssons eviga ögonblick”). Han har även samarbetat med tonsättare som Daniel Börtz och Sven-David Sandström. 

Tackade nej till Svenska Akademien

För några år sedan blev Niklas Rådström erbjuden en plats i Svenska Akademien, men valde att tacka nej. Det är något han helst inte kommenterar ytterligare.

– Jag är lite irriterad på att det läckte ut att jag blev tillfrågad.

Samma rastlöshet, eller nyfikenhet om man så vill, har gjort att han redan har flera nya projekt på gång.

– Det har jag alltid, jag vill inte att mitt senaste verk ska kännas som sista sucken.

På frågan om han aldrig unnar sig lite ledighet mellan sina böcker, citerar han den flitiga författaren Iris Murdoch.

– ”Visst gör jag det” sa hon. ”Jag går till köket och kokar en kopp te…”

Vad skriver du på nu? 

– Det säger jag inte, skrattar han och stryker bak en slinga av det gråa håret. 

– Allt växande börjar i mörker.  

Men för att återknyta till romanen ”Drömmarna vi tillsammans drömmer” så vill han trots innehållet inte kalla det för en politisk roman.

– Det är inte litteraturens uppgift att vara politisk, tycker jag. Istället är kulturens och konstens viktigaste uppgifter att vara bärare av hopp för oss människor.

– Att tro att kultur bara handlar om evenemang är galet. Kulturen är inte grädden på moset, utan tallriken som huvudrätten serveras på. Utan kultur skulle vi sitta där med ärtsoppan i händerna…

Bortskämd generation

Familjen Rådström försöker leva ett klimatsmart liv med ekologisk och allt mer vegetarisk mat, och köpa schysst tillverkade kläder och varor.

– Att vi människor är så bekväma är ett av de stora hindren för förändring. Vår generation måste inse att vi är en av mänskligheten mest bortskämda. Så är det.

 – Vi behöver inte klä oss i säck och aska, men vi kan inte konsumera resurserna så att vi berövar våra barn och barnbarn ett bra liv.